Transkontinental
Hejsan!
Nu är Ebba tillbaka igen. Jag har lite svårt att sova denna kväll och tänker då skriva ett nostalgiskt inlägg där jag betar av något som jag inte riktigt förstår. Det är hur den här lilla tjejen blev till den unga kvinnan jag är idag. Jag har ju inte alltid varit en sextiotalsnörd med snygga kläder, förstår ni. Vi börjar denna lilla resa med en bild på mig när jag är tolv år, tagen med blixt, troligtvis av mamma. Skratta inte, alla ni läsare har också exakt sådana här bilder liggandes undangömd på någon hårddisk någonstans.
Nu är Ebba tillbaka igen. Jag har lite svårt att sova denna kväll och tänker då skriva ett nostalgiskt inlägg där jag betar av något som jag inte riktigt förstår. Det är hur den här lilla tjejen blev till den unga kvinnan jag är idag. Jag har ju inte alltid varit en sextiotalsnörd med snygga kläder, förstår ni. Vi börjar denna lilla resa med en bild på mig när jag är tolv år, tagen med blixt, troligtvis av mamma. Skratta inte, alla ni läsare har också exakt sådana här bilder liggandes undangömd på någon hårddisk någonstans.
Ebba Knutsson 12 år. Har precis börjat på en ny skola med nya människor där hon fick sitt skåp insparkat, äcklig skolmat och dåligt självförtroende. Hon är precis på gränsen till att bli en tonåring, vilket vi alla vet inte är några ljuva år hon kommer att ha framför sig. Det här med kläder och mode skiter hon fullständigt i. Det finns ju roligare saker att spendera tid på.
Ungefär ett år efter första bilden så har jag klippt snedlugg (ALLA hade så då!) och färgat håret brunt. Sjukt radikalt för att vara mig, samt sjukt fult. Synd att det ska ta ungefär tre år innan jag inser det själv. En annan sak som är fult är ju kajalen under ögonen. Varför stoppade inte mina föräldrar mig!? Nåja, ni ser ju alla att det står LOST med stora röda bokstäver i pannan på mig, som det gör för alla trettonåringar. Ni som säger annat ljuger, mig kan ni inte lura! Nåväl, värre skulle detta bli...
2008 klipper jag hellugg och tror att det är snyggt på mig (det är på riktigt min största dröm men ni ser ju här att det inte alls funkar). Jag gör ett halvhjärtat försök att följa med modet eftersom jag ville passa in. Det gick ju inte alls. Dels för att modet 2008 verkligen var svinfult och för att jag inte var intresserad nog och lät faktiskt min mor köpa mina kläder. Det blir ju aldrig bra när ens mamma bestämmer vad man ska ha på sig.
Helluggsperioden var kortlivad och jag är snart tillbaka till 2008 mest klippta frisyr: Uppklippt hår med snedlugg. Det kanske inte syns så väl på den här bilden men så var fallet. Min tänder är ju helt åt helvete och mindre än ett år senare har jag räls, tack gode gud för det! Den egentonade hårfärgen behöver jag kanske inte nämna. Kajalen är tack och lov borta, jag måste ha tagit mitt lilla förnuft till fånga. Eller så tog den slut och jag var för lat för att köpa en ny.
Färgar håret jättemörkt dagen före skolfotot (smartass), vilket inte var meningen och jag yttrade de kända orden "Jag kommer ju se ut som ett emo på skolfotot!!". Charmigt, jag vet. Jag upptäckte att alla tog foton från den här vinkeln och hakade på det direkt. Vadfan tänkte folk med? Jag har också köpt en ny kajalpenna. Yay...Jag hittade även ett foto två månader efter detta var taget där jag har hellugg igen men jag pallar fan inte visa den. Detta foto var min första profilbild på Facebook för övrigt, ni som är vän med mig där kan ju titta efter med egna ögon och få ett litet gott skratt.
Jag är ledsen att göra er besvikna med ännu en brunhårig-snedluggsbild. Att jag har tandställning syns alltför väl men tänk vad mycket bra den gjorde. Jag är femton år, året är 2009 och denna sommar åker jag på Gothia Cup med mitt fotbollslag. Jag är fortfarande i försöka-följa-med-i-modet-stadiet vilket inte blir annat än K A T A S T R O F. Men vafan, så är det ju om man är helt vilsen i sig själv.
2010. Jag fyller sexton och går i nian. Så lite men samt så mycket har hänt med mig. Jag är en människa under konstruktion och snart SNART kommer jag äntligen ge upp den bruna hårfärgen och snedluggen. Och den här gången lovar jag att ni aldrig mer behöver se kajalen under ögonen.
Hittade en bild där min mörka hårfärg kom till användning. Min högstadieklass klädde ut sig till Kiss i nian när vi hade en utklädningstävling som kallades för Påskracet. Vi vann inte men var bäst. Jag utstrålar ju så mycket hårdrock på denna bild måste jag säga!
Året ät 2011. Jag har börjat första året på gymnasiet. Jag har slutat färgat håret och låter det växa ut. Ett bra beslut, ett mycket bra beslut. Det runda ansiktet är smalare och det är samma sak med min kropp. Den börjar äntligen komma i balans på så många plan. Och den stora förändringen är att jag nu börjar pussla ihop vilken jag egentligen är. Älskar Pink Floyd vid denna period.
Upptäcker hatten, eyelinern, 70-talet och 60-talets flower power och Led Zeppelin! Har genom hela tonåren haft asbra musiksmak men det är detta år, 2011, som den verkligen florerar och vidgas. Jag börjar tycka att jag är ganska cool och att jag nog alltid var menad att bära eyeliner. Håret blir ljusare och längre. Fotot har min käre brylling Fröken Lindqvist tagit.
Slutet av 2011. Är sjutton år. Upptäcker The Who och sextiotalet på riktigt. Blir frälst. Täcker väggarna med posters och LP-skivor och lyssnar på Led Zeppelin och The Who och har äntligen hittat mig själv och är lycklig.
Slutet av 2011. Är sjutton år. Upptäcker The Who och sextiotalet på riktigt. Blir frälst. Täcker väggarna med posters och LP-skivor och lyssnar på Led Zeppelin och The Who och har äntligen hittat mig själv och är lycklig.
Låter bryllingen fota mig igen i början på tvåan. Har ny kappa, nya skor och ny basker. Tycker än idag att detta foto är en av de bästa som finns på mig. Kanske för att den representerar mig som person så mycket. Det finns ingen spår av brunt hår på denna bild, utan ett blont svall har hittat sig dit. Fint tyckte jag då, fint tycker jag nu.
Julen 2011. Testar mig fram med min nya stil med vad som funkar och inte. Är söt som attan och trivs med mig själv för första gången sedan puberteten.
2012. Lever och andas sextiotalet. Utvecklar min stil efter det och gör det till något eget. Är en slav under eyelinern och lyssnar på en massa bra musik.
2012. Klipper av mitt långa hår och slingar det jätteblont. Är supernöjd och gör allt för att se ut som en moddare. Får mycket komplimanger för min stil. Blir rörd och tackar och bockar.
2012. Får hattmani på riktigt och införskaffar mig en massa nya hattar. Det är så illa att mina vänner börja klaga på att jag har mycket hattar. Men jag älskar dem.
2013. Vad kan jag säga? Går i trean, är nitton, syr kläder som en galning och håller på att ta körkort. Blir feminist.
Åker till London med familjen och älskar varje sekund av det. Jag hör verkligen hemma där och hittade så mycket fina kläder och skor att ni anar inte!
Syr klart kläderna och är hur groovy som helst. Lockar håret som en galning och sminkar mig á la sextiotal. Tar körkort och känner mig bäst i världen.
Går på bal, tar studenten och blir vuxen. Skaffar pojkvän och är nykär, vilket den 15-åriga Ebba aldrig trodde skulle vara möjligt. Är lycklig trots att jag åker och jobbar i Stockholm för att efter det bli arbetslös.
Är arbetslös. Startar en blogg med Tilda och väntar otåligt på att hösten ska komma.
Och en dag gör jag det. Jag klipper av mig allt hår. Något som Ebba för fyra år sedan aldrig i sitt liv skulle göra. Men nu gjorde jag det och är så nöjd att jag tog det beslutet. Det är lite symboliskt på något sätt. Det visar att jag vågade göra det och att jag struntar i vad andra tycker om det. Jag är jag och så är det med det. Har ett jobb på gång för övrigt. Så nu verkar det lossna lite för mig i alla fall.
Vad jag ville få fram med det här långa blogginlägget var att det är väldigt intressant att se hur mycket man förändras på så kort tid. Och att man från början kan vara väldigt vilsen men att man förr eller senare går rätt vägar och hittar sig själv. Det är väldigt fint tycker jag.
Vad jag ville få fram med det här långa blogginlägget var att det är väldigt intressant att se hur mycket man förändras på så kort tid. Och att man från början kan vara väldigt vilsen men att man förr eller senare går rätt vägar och hittar sig själv. Det är väldigt fint tycker jag.
Man kan ju säga att jag har förändrats en hel del på sex år, eller vad säger ni?
Peace
/Ebba
Peace
/Ebba